Katarina

Jag är lycklig, verkligen underbart, otroligt lycklig.

Jag har hittat hem, hittat rätt, hittat mitt lugn.

Med dig finns bara glädje. Kärlek. Vänskap.


Varje minut, varje sekund.






Jag har hittat rätt. Jag har hittat dig.

Emelie säger att jag måste blogga mer, så då får jag väl göra henne till lags.

Att jag sedan inte ens minns hur man gör ett nytt jävla inlägg är en annan femma! *klick - inte här, klick - inte här, klick - inte här heller va fan...*

Men ja nu är jag på skidorna och på rätt håll så att säga.

Blogga, inte riktigt min grej. Gilla ritne att sitta och spy ut meningslösa ord "bara för att man ska". 

Det här med att IDAG SKA JAG KÖPA NYA SKOR, ÄTA EN GLASS OCH FÅNGA EN FLUGA! Vem bryr sig om din jävla fluga?

Ska man skriva så får det väl vara något roligt? Eller?

Har jag då något roligt att skriva? Nope, men sambo vill ha uppdatering på vad jag gör så då ska hon BANNE mig få det med! 

Så ja kära sambo, just nu sitter jag på jobbet och har kramp i höger skinka upptäckte jag nu, ja satan vad det gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra! Provar att sträcka på benen och det hjälpte, tur.

Igår lagade jag lite mat till mig och Sofia, eller ja lite o lite, jag gjorde typ 6 portioner.. Hehe lite overkill i know. Men ja gott som fan var det! Emelie stack till Degeberga och Sofia kilade hem för att träffa Linnea, så där satt jag själv. Tills Josefin plockar upp mig för en snabbis på maxi, varför undrar jag då? Jo jag ska flytta hem till Hannes (hennes pojkvän) svarar hon! Vad kul tycker jag och vi letar efter fruktkorgar och ljuslyktor till hans annex. Efter en stund börjar jag bli misstänksam.. Vet Hannes verkligen OM att hon ska flytta in, droppar frågan lite fint vid kassan och Josefin svarar lyckligt: Nej det ska bli en överraskning!

Håhå jaja detta kan bli spännande. Men jag tror det gick bra! Dom ska även skaffa en nakenråtta ihop så jag antar att han had it coming så att säga.

Som Emelie brukar skriva: Ja nu är det tre timmar tills jag slutar! Och när jag slutar ska jag springa och försöka hitta en jävla bikinijävel! Hur svårt akn det vara? Jag får flippet snart om jag inte hittar en som passar. Punkt. Sen ska jag hem till Max, eller så ska han hem till mig. Men eftersom att vi ska sola så antar jag att jag ska hem till honom. Det är inte så lätt att sola i fönsterkarmen i en lägenhet..

Och jag vill nog gärna fly fältet faktiskt.. Skattjakt idag ja halleluja det slipper vi gamlingar gärna!

Så Emelie, jag tycker du ska vara nöjd med denna uppdatering. Vi får se hur länge det håller med mitt bloggande men jag ska nog försöka faktiskt. Nu ska jag äta pyttipanna, så du vet liksom.


Här får ni en bild på en nakenråtta. Jag kallar den Gusten.

Jag hatar känslan av att vara maktlös, att inte kunna förändra något.

Den enda människan du kan ändra på är dig själv.

Jag kan alltså inte ändra på någon annan, få denna person att må bättre. Och jag hatar det.

Jag orkar inte leva med vetskapen av att du mår så dåligt, att du skadar din kropp på detta sättet för att på något annat sätt - må bättre. Jag vill kunna ändra på dig.

Jag vill kunna ge dig av min lycka. Jag vill kunna ta det mörka ifrån dig. Vad som helst bara du mår bättre.



Du har alltid varit en av mina favoriter! Jag har alltid avundats ditt utseende, du har dom finaste ögonen någonsin! Jag hade med velat vara så söt utan smink som du är!

Jag bara önskar att du såg allt med mina ögon.

I mina ögon är du en fantastisk person, du kan alltid få mig att skratta och vara glad. Du är en underbar kompis som ställer upp i alla lägen. Du är en otrolig personlighet, du märks alltid! Du är talangfull när du sätter dig in att att lyckas, du är inte ens 21 år och är redan chef. Och du är så otroligt vacker. Du lyser, du får rummet att lysa och du får människorna omkring dig att lysa.

Du är fantastisk.

Och jag hoppas att du kan se dig själv med mina ögon och inse det.

Jag finns här för dig, alltid.



All kärlek.
Katarina

Jo jag förväntar mig många presenter med så det är ju positivt!

Och när du kommer hem så ska du se ut att komma direkt ur en gossip girl scen!

Oh lala, sen snor jag dina kläder. HIHI!

Kommer bli fett!

Ja och så kan vi lättare leka negrar för du kan ju lyssna och observera på ett annat sätt!


Jag börjar gilla detta nu, glädjen för din skull växer i bröstet.

Tvivla aldrig, du är fantastisk. <3

Jag gör inte som alla andra. Skriver sms.
Det är för långt, för rörigt. För mycket.
Jag lägger det här. Där det kommer finnas föralltid.

20 mars. Det är inte många dagar kvar. Det värker i mig. Snart är du borta.
Ett helt annat land, du kommer inte vara här. Ett helt år.

Jag känner mig tom. Jag är inte ledsen, inte glad. Bara tom. Jag kommer bli ledsen, för min skull. Jag kommer bli glad, för din. Men jag vet inte när. Just nu är det bara tomhet, du kommer försvinna.

Allt är rörigt. Mina tankar och känslor. Det har varit tomt länge nu. Sen du sa att du fått en familj. Det var då jag insåg att du faktiskt skulle försvinna. Att du skulle åka härifrån. Länge.

Jag vill glädja mig, och det gör jag innerst inne. Jag tänker på allt kul du kommer få göra, allt du kommer uppleva och det får mig att le. Det kommer vara så du. Men för min egen skull känner jag bara sorg. Att bli lämnad i denna staden utan den jag älskar mest. Första gången jag gråter.

Du är den jag delar allt med. den som jag inte är rädd för att vara mig själv med. Den som jag kan vara ledsen, arg, glad och galen med utan att det förändrar något mellan oss. Du är min glädje och min sorg, min bästa vän i allt.

Jag längtar efter att du ska få uppfylal din dröm, leva ditt liv på ditt sätt. Men jag längtar ännu mer efter att få hem dig. Få krama dig och prata med dig på riktigt,´.

Sitter här och gråter, känns som du redan åkt. Fast egentligen är du bara några hundra meter bort.

Du är min säkerhet. Med dig klarar jag allting. Du ger mig stöd, du håller upp mig och du skänker mig orken att försöka igen. Jag kommer sakna dig.

Du är min lycka, min glädje. Du är pirret i magen och känslan av sommarregn. Jag kommer sakna dig.

Du är den bästa vännen man kan ha. Det finns inga tvivel.

Jag kan inte sluta le genom tårarna. Äntligen ska du få åka. För göra USA. Det är din tid nu. Och det kommer bli en underbar tid.

Jag komemr finnas här hemma för dig. Vid alla tillfällen, så kommer jag göra allt för dig. Och när du kommer hem så kommer jag älska sönder dig.

Lev livet, glöm mig inte.

Jag älskar dig.

Första gången.

Första gången sen allt var bra som jag såg dig. Jag minns att du sa att du skulle sakna mig, att du hellre kom hem till mig, att det inte var värt att förlora mig. Jag minns att du ansträngde dig, du var gullig, snäll. Sen kom alkoholen in i bilden och jag försvann. En snabb njutning var viktigare. Det var inte så viktigt att behålla mig. Lögnerna efter sveket. Lögnerna innan. Jag litade för en gångs skull på någon.

Idag var första gången vi sågs.

Jag trodde det skulle vara värre. Adrenalinet pumpade, jag förlorade känseln i kroppen. Där var du. Dina ögon, din mun, ditt ansikte - du. Viljan att kasta mig i din famn och ha allt som vanligt var inte så stor som jag trodde. Den fanns där, oh ja. Men den gick att bortse från. Ingen känsel i fingrarna. Känner tårarna som vill fram. Du är fortfarande mitt allt.

Känslan av ett stilla hopp när du skulle gå, du tvekade i dörren. Det tog lång tid och många suckar innan du tillslut bestämde dig för att lämna mig bakom dig. Igen.

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan hoppas på att få vara din. Dock är jag redan din, har alltid varit. Det är längtan efter att ha dig som min, att du ska se mig som din som lockar och drar i mitt hjärta.

Det är allt jag vill ha. Jag har förlåtelsen i mig, redo att göra sitt. Men den kommer aldrig komma till användning. Du vill inte ha den.



Jag brukar inte känna mig värdelös, jag ser styrkan inom mig. Jag vet att jag är värd något bra. Men du får mig att känna mig som ett ingenting.

Crystal and see-through
And not enough to you

Nu är vi förflyttade, och på plats. Alla bitar faller in och vi skapar ett hem omkring oss. Vi har kämpat, stressat, rasat och det har utgjutits blod. Men nu börjar vi sjunga på sista versen. Köket är på plats, vi har möbler och det mesta annat vi behöver. Upp med lite tavlor och någon hylla så är det bra sen. Vardagsrummet lika så. Väggarna gapar tomma än, men det ska vi snart ändra på.

Det är skönt att ha ett riktig hem. Som bara är mitt. Jag delar det gärna med Emelie, det känns tryggt, behagligt. Det hade lätt kunnat bli stelt, jobbig stämning när man springer runt varandra hela tiden. Men vi löser det bra. Vi anpassar oss. För det är trevligt att ha någon där ibland. Det är trevligt att dela sysslorna med någon. Och det är trevligt att ha en god vän tillhands när det behövs.

Jag längtar efter att bli av med dom sista lådorna. Ha stuvat undan allt. Kunna städa rent omkring mig och njuta av att detta nu är mitt hem. Detta är min fristad. Skönt att stänga in sig i sin egen värld i sovrummet. Skönt att kunna gå ut och slippa tystnaden tillsammans med Emelie.

Ett beslut jag är glad över att vi gjorde den kvällen för några månader sen. "Vi flyttar ihop!" Och det gjorde vi med.

1 mars är vårt datum.

Jag älskar dig.

Detta kommer jag aldrig säga till dig, aldrig säga högt. Men jag måste få skriva det, måste få det ur mig.

Jag älskar dig.
Du är allt för mig.
Jag hatar varje sekund utan dig.
Du är lycka för mig.
Du är vacker även när du är ful.
Jag älskar dig.
Du är gläjde.
Du är hemma.
Du är allt.
Jag älskar dig.
Du är det finaste jag vet.
Du är bäst.
Dina kyssar gör mig knäsvag.
Jag smälter när du rör mig.

Jag älskar dig.
Och nu ska jag glömma dig.

Jag är kass, verkligen sjukt kass på att hjälpa folk. Att ge råd, stötta, lösa problem. Okej jag löser problem effektivt. Men det känslomässiga - inte mig grej.

Jag vet aldrig vad jag ska säga eller göra, det känns som att vad man än gör så är det fel. Jag vet själv att man vill inte ha sympati, den får en bara att känna sig värre. Men samtidigt är just den där sympatin viktig! Visa att man finns, att man bryr sig. Fan det gör jag ju, men vad ska man göra? Vad ska man säga till en kompis som precis blivit dumpad av sin stora kärlek? En vän som inte vill leva mer? Vad fan ska man säga? Det blir bättre snart? Nej det funkar inte riktigt så. Det blir inte bättre snart. Man ska vara glad om det någonsin blir bättre. Men det kan man väl inte säga?

Jag försöker att inte må dåligt av att andra gör det. Men det känns som ett svek mot en vän. Varför ska jag må bra när inte denna underbara människa gör det? Hur kan jag må bra? Samtidigt känner jag att jag måste ta hand om mig själv, värna om mig själv, för att orka finnas där - alltid.

Jag vill finnas där alltid för mina vänner, när som - hur som. Men alltid slutar det med - vad fan ska jag säga? Inget jag säger gör ju saken bättre! Att jag säger stackars dig och bjuder på en kram gör väl inte saken bättre? Eller är det just det det gör? Att veta att någon bryr sig, och veta att man är älskad kanske gör saken just sådär lite lättare att hantera. Gör saken precis sådär uthärdlig så man kan fortsätta leva och kämpa med sig själv.

Jag vet inte. Vet inte om jag vill veta.

Detta skulle vara en glad blogg, ett ställe där jag kunde skriva alla roliga händelser.
Som när jag och Johanna skrattar åt att hon behandlar mig som en autistisk femåring.
"Denna strumpan känner du nog igen med en annan du har i knät"
Jo men tjena....
Eller att jag fiser hennes katt i huvudet och nu vägrar han gå i närheten av mig?
Han som var mannen i mitt liv.

Men just nu är där ingen glädje åt detta.
Ingen ork att vara lycklig.

Jo för att det är ju så svårt att vara lycklig? Nej inte egentligen.
Det borde vara en lätt sak.
Vänner man älskar, ett bra jobb, flytt snart.

Men så finns det dessa felen man gör om och om igen.

Jag har alltid sagt: Jag hatar män.

Och det är så jävla sant! Jag hatar dom för att dom är såna svin, jag hatar dom för att dom inte kan bete sig som normala människor och jag hatar dom för att dom är fan ta mig känslomässigt retarderade. Sen hatar jag dom för att dom får en att bli beroende av dem.

Jag hatar känslan av att utan denna killen lyser inte solen lika starkt.

Och jag hatar att jag gör samma misstag om och om igen.

Jag kan erkänna att jag är inte så känslomässigt skillad jag heller, kan nog med räknas som retarderad. Men jag försöker. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vill eller snarare kan lita på en kille. Jag försöker komma över det faktum att jag har blivit sårad, utnyttjad och förnedrad på så många olika sätt. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vågar vara mig själv.

Men nu när jag äntligen känner att detta, det känns rätt! Att nu kan jag öppna mig, börja vara den jag är i ditt sällskap. Och viktigast, att jag kan lita på dig. Då river du ner det. Jag är ingenting. Inte värd att bry sig om.

Sen ångrar du igen.

Då ska jag genast glömma det som hänt.

Men fortfarande är kylan kvar. Vad ska jag tro? Kommer det bli bättre när du vaknat? Kommer du vara den där underbara mysiga killen då? Eller kommer du säga att du inte vill ha mig, igen?

Du skrämmer mig, du gör mig rädd för varje liten sak som händer. Är du arg eller du bara leker? Jag kan aldrig veta. Du gör mig rädd för att lita, för att känna, för att försöka.

Och jag vet inte om mitt hjärta har börjat sjunga på sista versen nu.

Jag kommer bli skjuten av en tysk nu under handbolls-vm. Jag har drömt det och seriöst, det jag drömmer händer. Visst att jag inte har blivit jagad av en dinosaurie i en hundaffär än, men det kommer! Detta betyder ju även att tyskfan kommer att skjuta mig, precis som jag såg i drömmen. Jag är dömd till en plågsam död bara för att dom ska spela någon dum bollsport i stan. Idiotiskt.

Om jag gillar handbolls-vm? Eh nej..

Det är idiotiskt. Men det drar in bra med pengar till hotellet. Varför ska alla gäster vara tyskar bara? Kan dom inte stanna hemma. Låt Sverige ta hand om mediaövervakningen så kan ni sitta hemma och slappa istället. Och jag o Emelie slipper höra era grutala stämmor. Eller lär er i alla fall att prata ENGELSKA tack.

Om en månad och tre veckor (ja långsökt) så är det dagen innan vi flyttar. IHHH FLYTTAR! Till vår egna lilla lägenhet. Jag längtar som fan! Kommer vara jättekul att bo med Emelie, vi har alltid massa att prata om och även när vi inte pratar så blir det ingen jobbig tystnad vilket är väldigt skönt! Det kommer vara så skönt att slippa bo ensam, men samtidigt kommer jag få känna på det då vi jobbar i skift och Emelie spenderar väldigt mycket tid uppåt landet! 

LÄNGTAR SÖNDER!

 

Det är inte lätt att vara mig ibland.

Sitetr och pratar om smycken med Johanna och ut ur min mun kommer uttrycket Thomas Varsabo smycken.
Say whaaat? Men tur att vi är som vi är!

Ibland tror jag att vi är tvillingar, lite som the fat boys i Alice i Underlandet. Vi kan skratta åt allt. Det står aldrig still. Och har vi inget att skratta åt så skrattar vi tystnaden rakt i ansiktet.

Johanna ska fly landet för Amerikas skull. Jag är så glad för henne, hon kommer få det underbart och lära sig så mycket om sig själv. Men samtidigt tänker jag på mig. Hur fan ska jag klara mig utan min fat boy? Min favvohanna? Det kommer bli så tomt att inte kunna träffa henne exakt när jag vill på dygnet varje dag. Att camma eller skriva något på facebook är inte i närheten av att ha henne här hela tiden. Jag kommer sakna henne så grymt mycket. Men hon kommer väl hem nån gång igen får jag hoppas på! Hoppas iaf att hon kommer iväg snart till en toppenfamilj! Annars får jag åka dit och hämta henne minsann.

Och jag hoppas verkligen att hon kommer skicka presenter varje vecka. Annars blir jag arg.