Katarina

Jag älskar dig.

Detta kommer jag aldrig säga till dig, aldrig säga högt. Men jag måste få skriva det, måste få det ur mig.

Jag älskar dig.
Du är allt för mig.
Jag hatar varje sekund utan dig.
Du är lycka för mig.
Du är vacker även när du är ful.
Jag älskar dig.
Du är gläjde.
Du är hemma.
Du är allt.
Jag älskar dig.
Du är det finaste jag vet.
Du är bäst.
Dina kyssar gör mig knäsvag.
Jag smälter när du rör mig.

Jag älskar dig.
Och nu ska jag glömma dig.

Jag är kass, verkligen sjukt kass på att hjälpa folk. Att ge råd, stötta, lösa problem. Okej jag löser problem effektivt. Men det känslomässiga - inte mig grej.

Jag vet aldrig vad jag ska säga eller göra, det känns som att vad man än gör så är det fel. Jag vet själv att man vill inte ha sympati, den får en bara att känna sig värre. Men samtidigt är just den där sympatin viktig! Visa att man finns, att man bryr sig. Fan det gör jag ju, men vad ska man göra? Vad ska man säga till en kompis som precis blivit dumpad av sin stora kärlek? En vän som inte vill leva mer? Vad fan ska man säga? Det blir bättre snart? Nej det funkar inte riktigt så. Det blir inte bättre snart. Man ska vara glad om det någonsin blir bättre. Men det kan man väl inte säga?

Jag försöker att inte må dåligt av att andra gör det. Men det känns som ett svek mot en vän. Varför ska jag må bra när inte denna underbara människa gör det? Hur kan jag må bra? Samtidigt känner jag att jag måste ta hand om mig själv, värna om mig själv, för att orka finnas där - alltid.

Jag vill finnas där alltid för mina vänner, när som - hur som. Men alltid slutar det med - vad fan ska jag säga? Inget jag säger gör ju saken bättre! Att jag säger stackars dig och bjuder på en kram gör väl inte saken bättre? Eller är det just det det gör? Att veta att någon bryr sig, och veta att man är älskad kanske gör saken just sådär lite lättare att hantera. Gör saken precis sådär uthärdlig så man kan fortsätta leva och kämpa med sig själv.

Jag vet inte. Vet inte om jag vill veta.