Katarina

Detta skulle vara en glad blogg, ett ställe där jag kunde skriva alla roliga händelser.
Som när jag och Johanna skrattar åt att hon behandlar mig som en autistisk femåring.
"Denna strumpan känner du nog igen med en annan du har i knät"
Jo men tjena....
Eller att jag fiser hennes katt i huvudet och nu vägrar han gå i närheten av mig?
Han som var mannen i mitt liv.

Men just nu är där ingen glädje åt detta.
Ingen ork att vara lycklig.

Jo för att det är ju så svårt att vara lycklig? Nej inte egentligen.
Det borde vara en lätt sak.
Vänner man älskar, ett bra jobb, flytt snart.

Men så finns det dessa felen man gör om och om igen.

Jag har alltid sagt: Jag hatar män.

Och det är så jävla sant! Jag hatar dom för att dom är såna svin, jag hatar dom för att dom inte kan bete sig som normala människor och jag hatar dom för att dom är fan ta mig känslomässigt retarderade. Sen hatar jag dom för att dom får en att bli beroende av dem.

Jag hatar känslan av att utan denna killen lyser inte solen lika starkt.

Och jag hatar att jag gör samma misstag om och om igen.

Jag kan erkänna att jag är inte så känslomässigt skillad jag heller, kan nog med räknas som retarderad. Men jag försöker. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vill eller snarare kan lita på en kille. Jag försöker komma över det faktum att jag har blivit sårad, utnyttjad och förnedrad på så många olika sätt. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vågar vara mig själv.

Men nu när jag äntligen känner att detta, det känns rätt! Att nu kan jag öppna mig, börja vara den jag är i ditt sällskap. Och viktigast, att jag kan lita på dig. Då river du ner det. Jag är ingenting. Inte värd att bry sig om.

Sen ångrar du igen.

Då ska jag genast glömma det som hänt.

Men fortfarande är kylan kvar. Vad ska jag tro? Kommer det bli bättre när du vaknat? Kommer du vara den där underbara mysiga killen då? Eller kommer du säga att du inte vill ha mig, igen?

Du skrämmer mig, du gör mig rädd för varje liten sak som händer. Är du arg eller du bara leker? Jag kan aldrig veta. Du gör mig rädd för att lita, för att känna, för att försöka.

Och jag vet inte om mitt hjärta har börjat sjunga på sista versen nu.

Jag kommer bli skjuten av en tysk nu under handbolls-vm. Jag har drömt det och seriöst, det jag drömmer händer. Visst att jag inte har blivit jagad av en dinosaurie i en hundaffär än, men det kommer! Detta betyder ju även att tyskfan kommer att skjuta mig, precis som jag såg i drömmen. Jag är dömd till en plågsam död bara för att dom ska spela någon dum bollsport i stan. Idiotiskt.

Om jag gillar handbolls-vm? Eh nej..

Det är idiotiskt. Men det drar in bra med pengar till hotellet. Varför ska alla gäster vara tyskar bara? Kan dom inte stanna hemma. Låt Sverige ta hand om mediaövervakningen så kan ni sitta hemma och slappa istället. Och jag o Emelie slipper höra era grutala stämmor. Eller lär er i alla fall att prata ENGELSKA tack.

Om en månad och tre veckor (ja långsökt) så är det dagen innan vi flyttar. IHHH FLYTTAR! Till vår egna lilla lägenhet. Jag längtar som fan! Kommer vara jättekul att bo med Emelie, vi har alltid massa att prata om och även när vi inte pratar så blir det ingen jobbig tystnad vilket är väldigt skönt! Det kommer vara så skönt att slippa bo ensam, men samtidigt kommer jag få känna på det då vi jobbar i skift och Emelie spenderar väldigt mycket tid uppåt landet! 

LÄNGTAR SÖNDER!

 

Det är inte lätt att vara mig ibland.

Sitetr och pratar om smycken med Johanna och ut ur min mun kommer uttrycket Thomas Varsabo smycken.
Say whaaat? Men tur att vi är som vi är!

Ibland tror jag att vi är tvillingar, lite som the fat boys i Alice i Underlandet. Vi kan skratta åt allt. Det står aldrig still. Och har vi inget att skratta åt så skrattar vi tystnaden rakt i ansiktet.

Johanna ska fly landet för Amerikas skull. Jag är så glad för henne, hon kommer få det underbart och lära sig så mycket om sig själv. Men samtidigt tänker jag på mig. Hur fan ska jag klara mig utan min fat boy? Min favvohanna? Det kommer bli så tomt att inte kunna träffa henne exakt när jag vill på dygnet varje dag. Att camma eller skriva något på facebook är inte i närheten av att ha henne här hela tiden. Jag kommer sakna henne så grymt mycket. Men hon kommer väl hem nån gång igen får jag hoppas på! Hoppas iaf att hon kommer iväg snart till en toppenfamilj! Annars får jag åka dit och hämta henne minsann.

Och jag hoppas verkligen att hon kommer skicka presenter varje vecka. Annars blir jag arg.