Katarina

Detta skulle vara en glad blogg, ett ställe där jag kunde skriva alla roliga händelser.
Som när jag och Johanna skrattar åt att hon behandlar mig som en autistisk femåring.
"Denna strumpan känner du nog igen med en annan du har i knät"
Jo men tjena....
Eller att jag fiser hennes katt i huvudet och nu vägrar han gå i närheten av mig?
Han som var mannen i mitt liv.

Men just nu är där ingen glädje åt detta.
Ingen ork att vara lycklig.

Jo för att det är ju så svårt att vara lycklig? Nej inte egentligen.
Det borde vara en lätt sak.
Vänner man älskar, ett bra jobb, flytt snart.

Men så finns det dessa felen man gör om och om igen.

Jag har alltid sagt: Jag hatar män.

Och det är så jävla sant! Jag hatar dom för att dom är såna svin, jag hatar dom för att dom inte kan bete sig som normala människor och jag hatar dom för att dom är fan ta mig känslomässigt retarderade. Sen hatar jag dom för att dom får en att bli beroende av dem.

Jag hatar känslan av att utan denna killen lyser inte solen lika starkt.

Och jag hatar att jag gör samma misstag om och om igen.

Jag kan erkänna att jag är inte så känslomässigt skillad jag heller, kan nog med räknas som retarderad. Men jag försöker. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vill eller snarare kan lita på en kille. Jag försöker komma över det faktum att jag har blivit sårad, utnyttjad och förnedrad på så många olika sätt. Jag försöker komma över det faktum att jag inte vågar vara mig själv.

Men nu när jag äntligen känner att detta, det känns rätt! Att nu kan jag öppna mig, börja vara den jag är i ditt sällskap. Och viktigast, att jag kan lita på dig. Då river du ner det. Jag är ingenting. Inte värd att bry sig om.

Sen ångrar du igen.

Då ska jag genast glömma det som hänt.

Men fortfarande är kylan kvar. Vad ska jag tro? Kommer det bli bättre när du vaknat? Kommer du vara den där underbara mysiga killen då? Eller kommer du säga att du inte vill ha mig, igen?

Du skrämmer mig, du gör mig rädd för varje liten sak som händer. Är du arg eller du bara leker? Jag kan aldrig veta. Du gör mig rädd för att lita, för att känna, för att försöka.

Och jag vet inte om mitt hjärta har börjat sjunga på sista versen nu.