Katarina

Första gången.

Första gången sen allt var bra som jag såg dig. Jag minns att du sa att du skulle sakna mig, att du hellre kom hem till mig, att det inte var värt att förlora mig. Jag minns att du ansträngde dig, du var gullig, snäll. Sen kom alkoholen in i bilden och jag försvann. En snabb njutning var viktigare. Det var inte så viktigt att behålla mig. Lögnerna efter sveket. Lögnerna innan. Jag litade för en gångs skull på någon.

Idag var första gången vi sågs.

Jag trodde det skulle vara värre. Adrenalinet pumpade, jag förlorade känseln i kroppen. Där var du. Dina ögon, din mun, ditt ansikte - du. Viljan att kasta mig i din famn och ha allt som vanligt var inte så stor som jag trodde. Den fanns där, oh ja. Men den gick att bortse från. Ingen känsel i fingrarna. Känner tårarna som vill fram. Du är fortfarande mitt allt.

Känslan av ett stilla hopp när du skulle gå, du tvekade i dörren. Det tog lång tid och många suckar innan du tillslut bestämde dig för att lämna mig bakom dig. Igen.

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan hoppas på att få vara din. Dock är jag redan din, har alltid varit. Det är längtan efter att ha dig som min, att du ska se mig som din som lockar och drar i mitt hjärta.

Det är allt jag vill ha. Jag har förlåtelsen i mig, redo att göra sitt. Men den kommer aldrig komma till användning. Du vill inte ha den.



Jag brukar inte känna mig värdelös, jag ser styrkan inom mig. Jag vet att jag är värd något bra. Men du får mig att känna mig som ett ingenting.

Crystal and see-through
And not enough to you